Det känns som att folk sliter mig i stycken, jag ska vara överallt och jag ska finnas till hands när det behagar folk. Det känns som att folk kräver så mycket utav mig, vilket får mig att känna mig misslyckad för att jag inte kan göra allting som förväntas av mig. Folk har en tendens till att överskatta mig, bara för att dem vet att jag alltid har kunnat göra allt jag vill i mitt liv, att jag kan kämpa med både tårar och svett men att jag fortfarande klarar av det. Men vad händer när jag inte orkar mer då? Vad händer när jag inte längre vill finnas där för er alla, eller stå där och le varje dag bara för att jag alltid ska vara den som står när alla andra faller? Jag är inte mer än mänsklig, jag kan också ge upp - för det är sådant vi människor gör. För ibland ska man faktiskt ta den chansen att ge upp när man har den, annars gräver man bara en djupare grop för sig själv. Jag kan också erkänna att jag inte klarar av någonting, just för att jag inte har kraften till. Det gör mig inte till en sämre människa eller till en förlorare. Utan det är bara det att ni är vana, att jag aldrig visar mina svagheter, att jag aldrig visar när någonting går fel eller att jag inte orkar mer. Varför räcker inte detta? Varför räcker inte jag?
