emmafranssoon.blogg.se

Har precis kommit hem efter att ha träffat Johanna, fina fina Johanna. 

- Stå upp för mig själv. 

- Planera

- Se det positiva i det negativa

- Hålla reda på saker

- Gå folk på nerverna (hahaha) 

 

fem saker jag vill göra innan 2013 är slut: 
- Tatuera mig
- Få en oförglömlig kväll med mina tjejer
- Ta träningen på allvar
- 

fem länder jag har varit i: 
- Sverige
- Finland
- Thailand
- Turkiet
- Spanien (Kanarieöarna)

 

 

fem saker jag är dålig på:
- Vara social 
- Uppdatera här 
- Prata om mina känslor
- Släppa in folk
-

fem föremål jag inte skulle klara mig utan: 
- Min iphone. 
- Min laddare
- En hårsnodd
- Högtalare
- Hörlurar

fem personer som inspirerar mig:
- Min mamma, för alla varma kramar och för att varje gång du har sagt ”jag älskar dig” utan att jag har svarat. Tack för din personlighet, ditt leende och ditt skratt. Tack för att du är du.
- Min bästa vän Mikaela Tuisku för att hon står upp för sig själv, säger vad hon tycker och tar verkligen ingen skit
- Min pappa, han varken gillar mode, smink eller skor, eller något annat som intresserar mig. Vi har så olika intressen men ändå så är han min inspiration. 
- Stjärnan i mitt liv, Rebecka Nilsson, för att hon alltid står ut med mig oavsett vad jag har gjort och för att hon alltid får mig att känna mig så trygg. Hon kommer alltid att vara den människan som jag går först till vad som än händer och det känns så oerhört tryggt att veta att hon inte blir arg, vad som än har hänt. Kanske är det därför jag går till henne först, för att man känner sig lugn med henne. För att hon alltid har öppna armar och för att hon alltid har en lösning på allt. 
- Min lillasyster, för att hon funnits här och gjort allt med mig i hela mitt liv. När vi grät ihop, när vi ville ge upp ihop, när vi var arga ihop, när vi satt och undrade ”varför just vi? vad har vi gjort?”, när vi var tvungna att växa upp för fort. Idag är vi inte längre arga, för allt det svåra har gjort oss till de människorna vi är idag. Starka. Vi har lärt oss vad som är viktigt i livet – kärlek. Älskade fina lillasyster, jag älskar dig.

 

FÖRSTA PRAKTIKDAGEN, gud vilken lättnad. Är nere på Stadium kontoret och står i receptionen och har aldrig trivts så bra som jag gör där! Kommer få sex roliga veckor!

Det känns som att folk sliter mig i stycken, jag ska vara överallt och jag ska finnas till hands när det behagar folk. Det känns som att folk kräver så mycket utav mig, vilket får mig att känna mig misslyckad för att jag inte kan göra allting som förväntas av mig. Folk har en tendens till att överskatta mig, bara för att dem vet att jag alltid har kunnat göra allt jag vill i mitt liv, att jag kan kämpa med både tårar och svett men att jag fortfarande klarar av det. Men vad händer när jag inte orkar mer då? Vad händer när jag inte längre vill finnas där för er alla, eller stå där och le varje dag bara för att jag alltid ska vara den som står när alla andra faller? Jag är inte mer än mänsklig, jag kan också ge upp - för det är sådant vi människor gör. För ibland ska man faktiskt ta den chansen att ge upp när man har den, annars gräver man bara en djupare grop för sig själv. Jag kan också erkänna att jag inte klarar av någonting, just för att jag inte har kraften till. Det gör mig inte till en sämre människa eller till en förlorare. Utan det är bara det att ni är vana, att jag aldrig visar mina svagheter, att jag aldrig visar när någonting går fel eller att jag inte orkar mer. Varför räcker inte detta? Varför räcker inte jag?

Har haft den bästa på länge hahaha, fyfan vilka underbara vänner jag har <3