Erik Edlund
Att det i dagarna var 3 år sedan jag och Erik träffades för första gången. Jag minns än idag hur jag bara fastnade direkt, i honom och han i mig. Även fast vi inte hade några förväntingar av olika anledningar så var jag ändå stört nervös, jag kände mig pirrig i magen och hade det där ständiga problemet med hur jag skulle se ut när jag träffade honom. Att allt började med ett klyschigt facebook meddelandet där det stod: "Så nu har du äntligen sett hur garagelivet är." Haha lilla Erik. Hade någon sagt till mig då att om tre år kommer ni vara sambos och ni funderar på att skaffa en katt ihop och ni lever era dagar lika lyckligt som ni alltid gjort, hade jag inte trott dem. Jag minns första gången Erik tog tag i min hand, när vi satt där i hans kompis EPA och hur jag verkligen ville kyssa honom men det slutade med att vi endast gnuggade näsa. Vet ni? Än idag gnuggar vi våra näsor, det känns lite som att det är våran grej. Än idag kan jag komma på mig själv och bara känna, shit hur kan jag efter allt hemskt vi gått igenom honom fortfarande vara vid hans sida och hur fan kan vi två fortfarande känna exakt samma känslor som för 3 år sedan? Sen inser jag och vet; det är kärlek.
Det bästa med livet är verkligen kärlek. Eriks kärlek i mitt läge. Ibland kan det räcka med ett leende från honom när jag har haft en usel dag. Och jag har än idag ett sådant pirr i magen. Det är bara så sjukt att en enda person kan framkalla något så bra inom en.
